stroken.blogg.se

En blogg till för dom som haft stroke, eller är anhöriga till någon som haft stroke. Dela med er av era historier, det enda kravet är att det är 100% sanning. Här är en blogg där vi hjälper varandra, kanske har någons anhörig gått bort efter en stroke och behöver hjälp? Då finns vi där!!

Jag kan börja dela med mig av min..

Kategori: Historier

Det var den 3/11-12. Min mobil ringde, jag svarade helt vanligt men kände ändå att något var knas. En röst sa: Hej du bör kontakt X något har hänt med din pappa.... hjärtat började bulta och det kändes jättekonstigt, som vanligt när något är på tok ringer jag min pappa eftersom vi hängt ihop hela livet. Han har ALLTID svarat när jag ringer och svarar han inte direkt så ringer han upp några sekunder senare bara. Jag hade verkligen ingen tanke på att det var så allvarligt att han inte kunde svara i telefonen, jag ringde en gång, alla signaler gick ut, då började jag bli riktigt orolig, jag ringde igen och då svarade hans kompis som han var hos som tur var(kommer till det sen). Han sa att just nu vet dom inte riktigt vad det är men det kan vara en stroke.
 
Okej tänkte jag, en stroke har ju mamma haft och hon sitter ju framför mig vid matbordet just nu så det ska väl inte vara några som helst problem? Det tar ju bara några timmar med dropp sen är allt över tänkte jag.. men efter någon minut bara så ringde det igen, det var akut. Jag fick reda på att pappas liv hängde på några få minuter, han hade fått en massiv hjärnblödning, ett pulsåderbråck hade brustit i hjärnan.  Han kunde nu inte prata ordentligt, han var förlamad på högersidan och visste inte vart han var. Men ambulansen kom efter cirka 5-10 minuter, så han var iväg väldigt fort! Jag och mamma åkte direkt till akuten dit han skulle åka först där dom skulle överväga om det är någon idé att köra honom till sahlgrenska eller om hoppet redan var helt borta. Jag satt i bilen, påväg mot akuten, jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till, det kändes mest som att jag bara ville krypa ur mitt skinn och försvinna tills allt var över. Jag fattade inget, detta kan inte hända min pappa?! Jo tydligen kunde det. Väl inne på akuten fick vi se honom, närmsta anhöriga, han låg just nu nedsövd, i respirator och massor med läkare sprang runt som vilda höns, jag tyckte inte dom hade någon koll alls på vad dom gjorde, men det kanske bara var jag som kände så just då.
 
Den känslan, när man står över sin egna pappa, kollar på honom och man har inget man kan göra, inget i min makt skulle kunna hjälpa han nu. Vad jag än gjorde, skulle det inte bli bättre. Man känner en slakts maktlöshet, det går inte att beskriva den känslan, den är jättejobbig, och det går inte att få bort den.
 
Iallafall, dom hade nu beslutat att han skulle köras till Sahlgrenska för akut operation, givetvis var det för dåligt väder för helikoptern att flyga, så det fick bli ambulans, då dök nästa senario upp i mitt huvud.. det är mitt inatten, mycket älgar, det är mörkt.. lite småhalt.. kommer dom krocka? köra av vägen? vad är nästa djävulsting som kommer att hända?
 
Väl på Sahlgrenska fick han opereras direkt och vi satt i väntrummet, vi vänta.. och vi vänta och vänta och vänta.. och det kändes som att det aldrig skulle ta slut, nu känner man sig helt noll. Det var totalt blackout i huvudet, jag hade ingen aning om vad som händer, vad jag gör, hur jag gör allt.. det stod still, svart.
 
Knack knack... Neurokirurgen kom in... han hade inget leende på läpparna, men han var inte heller besviken. Han började babbla massa saker, minns inget av vad han sa, bara att: "Operationen gick bra, tekniskt sett gick det 100% bra"... nu trodde jag att man kunde pusta ut.. men se det kunde man inte göra! Nu är det minsann intensiven ett tag..
 
Idag är han på ett hem där han håller på med rehab, kallad neurorehab, han har börjat ta sina första kliv, och det måste jag ju berätta också.. vilken UNDERBAR känsla.
 
 
Pappa hade legat på sjukhuset för rehab i cirka 4 veckor, han var förlamad på högersidan, och hans tal var väldigt sluddrigt. jag hade haft så stora hopp, drömmar om att han skulle gå, bara att han skulle röra lite på högerbenet eller armen vad som helst, ett litet ryck bara... en helt "Vanlig" dag åkte jag till pappa och hälsade på honom på sjukhuset.. vi satt och pratade och kollade på TV, vi kommunicerar ganska väl ändå för att han inte kan uttrycka sig ordentligt.. helt jäkla plötsligt, från ingenstans, så börjar han vicka fram och tillbaka på högerbenet? Jag kände mig yr, trodde jag skulle svimma, och var hundra på att jag hade sett i syne, jag som precis hade börjat ge upp hoppet om att han kommer kunna få tillbaka sin rörelse?.. herregud säger jag bara, jag sprang ut till sköterskorna och sa att "pappa kan röra på benet, har ni sett det?!?!?!?!?!" As glad som jag var sprang jag in till pappa igen och vi övade, jag tror han var lika förvånad som jag, för han va också jätteglad.
 
Idag kan han faktiskt gå!! Han går lite som en äldre gubbe, men just nu är det bara för hans muskler har mer eller mindre förtvinat. Men TA MIG FAN HAN GÅR!!! Han har återuppstått från de döda, och han går med knappt någon hjälp.. det säger mig en sak.. GE ALDRIG UPP!!! ALDRIG!

Kommentarer

  • kjell claesson säger:

    ge aldrig upp och det "bästa" är att tiden läker men träning är jätteviktigt och att man är possitiv själv fick jag en hjärnblödning aug 08 o halvsidesförlamad med en hjärnskada men idag är jag hyfsat tillbaka går lite släpande men vad gör det jag går och kan röra o använda händerna man inser vad som betyder något när man har hamnat i en sådan sitution tacksam för familj som ställt upp och livet är något man tar förgivet (gjorde i alla fall) lycka till kram kjell om det är något som du /ni vill fråga om så ring 0704 300016

    2013-01-16 | 15:27:41
  • Boel Larsson säger:

    Jagär så glad för din och din pappas skull.Idag jobbar tiden för oss strokare. Daglig träning och vi kan få det som innan stroken.

    2013-01-16 | 16:03:57
  • Johnny säger:

    Kjell: Ja det förstår jag att man uppskattar livet mer! Kan säga att mina problem som var stora innan har blivit en fis i rymden! Innan kunde man tycka att det var ett stort problem om blyertsen gick av på pennan.. men men vet verkligen vad som är viktigt i livet efter nått sånt här..
    Boel: Tack Boel! Ja man måste alltid sikta högt! Försöka bli bättre än innan stroken (lätt för mig att säga som inte haft det själv..)

    2013-01-16 | 16:19:52
    Bloggadress: http://stroken.blogg.se
  • anonym säger:

    min pappa var 9 år när han fick en blodpropp. Idag är han 39 och ska fylla 40. Han har muskel nersättningar på höger sida eftersom han var förlamad hela högersidan. Han är ett okänt fall, ingen vet varför, hur, och vad det var för blodpropp det ända dom vet är att den satt i hjärnan.

    även om jag inte var född då så är jag stolt över min papa.

    2013-01-19 | 17:54:09

Kommentera inlägget här: