stroken.blogg.se

En blogg till för dom som haft stroke, eller är anhöriga till någon som haft stroke. Dela med er av era historier, det enda kravet är att det är 100% sanning. Här är en blogg där vi hjälper varandra, kanske har någons anhörig gått bort efter en stroke och behöver hjälp? Då finns vi där!!

Här kommer en historia från Patrik!

Kategori: Historier

2 Månader innan man fyller 32. Det är den 24e Januari 2012.
Dagen börjar som vanligt igenom att man vaknar upp i ensamhet då sambon är på jobbet.
Det vanliga sysslorna görs väl inarbetade som de vore en ritual av något slag.
I och med att man är arbetslös så gör man inte så mycket mer sedan efter ritualen, söker lite jobb som vanligt.
 
Klockan närmar sig 12 och känner att jag har börjat få ont i huvudet.
“ – Ärsh, har ju inte druckit min Cola idag” , tänkte jag då jag var lite smått beroende av denna läsk.
Sänkte en Cola, men huvudvärken gav sig inte av. Tog en snus och la mig i soffan för att vila.
 
Efter någon timme eller 2 så började det göra mer ont.. men smärtan som det blev nu, satt mer i bakhuvudet närmre nacken.
Tänkte inte så mycket mer på det utan tänkte att det är väl någon nackspärr jag har lyckats ro åt mig.
 
Käkade lite korv för att stilla hungern, än så länge var det bara värk i nacken / bakhuvudet.
Efter maten så mådde jag illa och gick o kräktes.. Linda Blair stilen i Exorcisten.
 
Nu började jag bli orolig dock.. tänkte att jag lyckats får migrän kanske, trots att jag aldrig haft det förrut.
Klockan började närma sig 14:00 nu och jag gick o la mig i sängen nu för att vila bort detta.
Men när jag ligger där i sängen så börjar jag svettas och nu gör det ont i huvudet ordentligt.
 
Jag går o lägger mig i duschen för svalka av mig dock märker jag att jag inte längre kan gå rakt och blir riktigt orolig.
I duschen somnar jag.. ligger där i med kläder på mig, vill bara att smärtan ska försvinna..
 
1600 kommer min sambo in och blir alldeles till sig av oro när hon ser mig och vi far till Akuten.
Det är nu det blir suddigt för mig, jag minns inte så mycket av detta.
Men de bestämmer sig för att skicka mig till Lunds universitets sjukhus.
 
Jag har minnen sedan först efter 2-3 dagar efter detta. Jag försöker resa mig upp men det bara snurrar. Jag kan knappt sitta upp och ännu mindre stå upp.
Min sambo är med mig hela tiden, hon har vakat över mig hela tiden medans jag har sovit.
 
Först efter ett par dagar där nere börjar jag fatta vad som har hänt och gråter. Ledsen över vad som har hänt och är så glad över min sambo som är med mig hela tiden.
Jag börjar röra lite på mig, sitta upp... röra mina leder.. går bra, dock så är det nedsatt känsel på hela mig högra sida av kroppen.
Det var först efter 1 vecka kanske jag ger mig på att börja gå. Kan stå upp med hjälp.
 
Snabb spola lite framåt och efter en månad kan jag gå igen, utan hjälp, inte snabbt men jag kan gå utan hjälp. Det är den gladaste tiden för mig på länge.
 
Idag är jag nästan helt återställd och mår bra. Min blödning i hjärnan försvann av sig självt och behövde ingen operation.
Det som orsakade blödning var förmodligen mitt blodtryck.. som låg på 210/180 när jag kom in på akuten den kvällen.
Så medicin dag o kväll och massa motion som gäller nu.
 
Jag har förstått att jag har haft tur i oturen och önskar att ingen ska behöva genomlida detta.
Ta handHi om er och kolla erat blodtryck!
Kom ihåg AKUT.
 
Mvh Patrik Jönsson

Kommentarer

  • Erika säger:

    Din berättelse är verkligen tankeväckande och lärorik, tack för att du delade den.

    2013-01-16 | 17:23:04

Kommentera inlägget här: