stroken.blogg.se

En blogg till för dom som haft stroke, eller är anhöriga till någon som haft stroke. Dela med er av era historier, det enda kravet är att det är 100% sanning. Här är en blogg där vi hjälper varandra, kanske har någons anhörig gått bort efter en stroke och behöver hjälp? Då finns vi där!!

Historia från Maria.

Kategori: Historier

Idag, (den 3 oktober  2011) 
precis nu,
för elva år sen fick jag hjärninfarkt.



Proppen delade sig i tre delar,
en for upp i frontalloben i vänstra hjärnhalvan
två fastnade kring synnerven och på sidan i högra hjärnhalvan.

Själv trodde jag att jag hade migrän.
Ipren hjälpte inte.
Vila försökte jag inte göra.

Hela dagen jobbade jag i två olika skolor.
Illamåendet och huvudvärken var bedövande.
Synfältet på vänster sida varhelt borta.
Ordframhämtning fungerade inte bra.
Eftermiddagen minns jag ingening av, nästan.

Men åkte jag hem från jobbet?
Nej.
Klockan fyra gick jag från skolan mot hemmet
dragande min dramatenvagn full med dator
spel
papper
och annat material

Framme vid porten orkade jag inte öppna dörren
andas
gå upp för trapporna
svetten rann kallt under kläderna

Jag lyckades ringa på mobilen till 13-årige sonen
och han släpade
mig upp för trapporna.
Uppe i lägenheten hade jag inte längre förmåga att artikulera
vänstra armen var kall och död
utan känsel
andningen höll på att ta slut

huvudet värkte
synen var halv

Han klädde av mig
ledde in mig i duschen
lade mig i sängen
(migrän, ni vet)
satt vid fotänden
masserade mina fötter
sa åt mig:

- Andas in...
andas ut...
andas in!

han ringde storasyster som genast kom
och de såg till att jag fick transport till sjukhusakuten

Fast hade detta hänt inom ett par timmar idag
- omedelbar ambulansresa direkt till akuten -
med dagens teknik och behandlingar
skulle jag kanske fått propparna helt upplösta
och gått ur det hela nästan utan skador.

Jag var 42 år och stroke visste jag inte vad det var.





Nu fick jag en uppgradering: LIV .2

vilket var katastrof
plågsamt
ångestfyllt
fyllt av nederlag

kamp
träning
de första tunga helvetesåren

Numera är det:

högsta vinsten i livslotteriet
(en tredjedel av de som fick stroke då avled)
ny livssyn
ny kvalitet
motivation
nytt driv
självkänsla
ny glädje
ny kärlek


Elva år -
tack!

Tack till J för att du inte bara gjorde som jag sa;
lät mig somna ensam
och sedan kanske dö. Tack M som lyckades tvinga fram bilskjuts till
akuten."

Historia av Annelie Persson

Kategori: Historier

Allt började med en hjärtoperation i sep 2006 då jag gjorde en klaffoperation i Uppsala.
Jag fick äta trombyl förstås men sa till min hjärtläkare efter några månader att jag ville sluta äta det för jag fick ont i magen av den, så jag la av med den.
Har alltid haft lite problem med huvudvärk typ ögonmigrän men inte tänkt så mycket på det.
Jag vaknade som vanligt en morgon i oktober 2007 och var väldigt trött men tänkte inte så mycket på det heller utan det går väl över senare trodde jag.
 
Tog en cykeltur och uträttade lite saker, kom hem och var fortfarande väldigt trött så gick o la mig och började må lite illa.
Jag gick in i rummet och la mig i soffan, hade tänkt till så jag tog båda telefonerna med mig, låg ett tag där och skulle sen resa på mig men ramlade liksom ner mellan soffan och bordet och då förstod jag att allt inte stod rätt till.
Jag kravlade mig upp i soffan igen, låg där ett tag, sen försökte jag resa mig igen och då gick det bra så jag gick på toaletten, dock utan nån telefon.
 
När jag är klar där och reser mig upp så han jag tänka på en sekund att det här känns inte bra, pang så svimmar jag. Jag har ingen aning om hur länge jag låg där och hade mitt i oturen också kunna slå mig på badkarskanten men klarade mig, jag kröp ut i vardagsrummet och där ringde jag 112 och även min sambo.
Det gick med en himla fart och en ambulans kom, just när dom kom var jag redig så då kunde jag ta på mig skorna och ta hissen ner till båren (vi bodde i ett äldre hus med liten hiss så dom fick inte med sig båren, men hade jag inte kunnat gå så hade dom ju ordnat det)
Jag kommer in på akuten och då är jag också redig men sen försvann det samt rörelserna och känslan på vänster sida, kunde knappt röra mig och vänster sida på munnen hängde. Jag får en stötdos med Trombyl.
 
Jag fick komma på Strokeavdelningen förstås, jag var helt slut, det gick några dagar sen fick jag röra mig lite med en rullator, träffa läkaren, kurator, arbetsterapeut mm. Det var inte en lugn stund :)
Samtidigt gick vinterkräksjukan på avd så naturligtvis fick jag det också mitt i allt men då hade jag fått tillbaka rörligheten och gick utan rullator men trött var man ju som bara den.
Magnetröntgen visade på 2 stycken proppar och 1 propp sen tidigare men det kunde man inte säga när den varit.
Jag låg inne på avdelningen i drygt 2 veckor, vilken fantastisk personal det var och vårdkedjan efteråt bara rullade på, jag fick vara ungefär 2 veckor på Rehab i Sandviken, där jag också fick träffa min suveräna strokeläkare.
Första tiden hemma var jobbig och att gå på stan och sånt klarade jag inte av, fick ont i huvudet, jag hade lätt för att bli ledsen men man fick ge det hela lite tid.
 
Efteråt har jag förstått att jag hade en himla tur och har fått andra värderingar i livet och utan sin hälsa står man sig slätt, liksom sina vänner, mina underbara vänner och min sambo ställde upp på ett otroligt fint sätt.
 
Dessvärre lever inte min sambo idag... han fick ett pulsåderbråck som brast i magen endast 30 år gammal och kärnfrisk.
 
Idag är jag halvt sjukpensionär, lider lite av mental trötthet och har bla. lätt för att bli ledsen. Det är sviterna jag har efter denna sjukdom samt att jag har ögonmigrän, men det hade jag ju tidigare också. Jag måste ofta vila tex när jag kommer hem från jobbet. 
Men det är olika dagar, ibland orkar man mycket mer, men man får lära sig att lyssna på kroppen.

Här kommer en historia från Patrik!

Kategori: Historier

2 Månader innan man fyller 32. Det är den 24e Januari 2012.
Dagen börjar som vanligt igenom att man vaknar upp i ensamhet då sambon är på jobbet.
Det vanliga sysslorna görs väl inarbetade som de vore en ritual av något slag.
I och med att man är arbetslös så gör man inte så mycket mer sedan efter ritualen, söker lite jobb som vanligt.
 
Klockan närmar sig 12 och känner att jag har börjat få ont i huvudet.
“ – Ärsh, har ju inte druckit min Cola idag” , tänkte jag då jag var lite smått beroende av denna läsk.
Sänkte en Cola, men huvudvärken gav sig inte av. Tog en snus och la mig i soffan för att vila.
 
Efter någon timme eller 2 så började det göra mer ont.. men smärtan som det blev nu, satt mer i bakhuvudet närmre nacken.
Tänkte inte så mycket mer på det utan tänkte att det är väl någon nackspärr jag har lyckats ro åt mig.
 
Käkade lite korv för att stilla hungern, än så länge var det bara värk i nacken / bakhuvudet.
Efter maten så mådde jag illa och gick o kräktes.. Linda Blair stilen i Exorcisten.
 
Nu började jag bli orolig dock.. tänkte att jag lyckats får migrän kanske, trots att jag aldrig haft det förrut.
Klockan började närma sig 14:00 nu och jag gick o la mig i sängen nu för att vila bort detta.
Men när jag ligger där i sängen så börjar jag svettas och nu gör det ont i huvudet ordentligt.
 
Jag går o lägger mig i duschen för svalka av mig dock märker jag att jag inte längre kan gå rakt och blir riktigt orolig.
I duschen somnar jag.. ligger där i med kläder på mig, vill bara att smärtan ska försvinna..
 
1600 kommer min sambo in och blir alldeles till sig av oro när hon ser mig och vi far till Akuten.
Det är nu det blir suddigt för mig, jag minns inte så mycket av detta.
Men de bestämmer sig för att skicka mig till Lunds universitets sjukhus.
 
Jag har minnen sedan först efter 2-3 dagar efter detta. Jag försöker resa mig upp men det bara snurrar. Jag kan knappt sitta upp och ännu mindre stå upp.
Min sambo är med mig hela tiden, hon har vakat över mig hela tiden medans jag har sovit.
 
Först efter ett par dagar där nere börjar jag fatta vad som har hänt och gråter. Ledsen över vad som har hänt och är så glad över min sambo som är med mig hela tiden.
Jag börjar röra lite på mig, sitta upp... röra mina leder.. går bra, dock så är det nedsatt känsel på hela mig högra sida av kroppen.
Det var först efter 1 vecka kanske jag ger mig på att börja gå. Kan stå upp med hjälp.
 
Snabb spola lite framåt och efter en månad kan jag gå igen, utan hjälp, inte snabbt men jag kan gå utan hjälp. Det är den gladaste tiden för mig på länge.
 
Idag är jag nästan helt återställd och mår bra. Min blödning i hjärnan försvann av sig självt och behövde ingen operation.
Det som orsakade blödning var förmodligen mitt blodtryck.. som låg på 210/180 när jag kom in på akuten den kvällen.
Så medicin dag o kväll och massa motion som gäller nu.
 
Jag har förstått att jag har haft tur i oturen och önskar att ingen ska behöva genomlida detta.
Ta handHi om er och kolla erat blodtryck!
Kom ihåg AKUT.
 
Mvh Patrik Jönsson

Jag kan börja dela med mig av min..

Kategori: Historier

Det var den 3/11-12. Min mobil ringde, jag svarade helt vanligt men kände ändå att något var knas. En röst sa: Hej du bör kontakt X något har hänt med din pappa.... hjärtat började bulta och det kändes jättekonstigt, som vanligt när något är på tok ringer jag min pappa eftersom vi hängt ihop hela livet. Han har ALLTID svarat när jag ringer och svarar han inte direkt så ringer han upp några sekunder senare bara. Jag hade verkligen ingen tanke på att det var så allvarligt att han inte kunde svara i telefonen, jag ringde en gång, alla signaler gick ut, då började jag bli riktigt orolig, jag ringde igen och då svarade hans kompis som han var hos som tur var(kommer till det sen). Han sa att just nu vet dom inte riktigt vad det är men det kan vara en stroke.
 
Okej tänkte jag, en stroke har ju mamma haft och hon sitter ju framför mig vid matbordet just nu så det ska väl inte vara några som helst problem? Det tar ju bara några timmar med dropp sen är allt över tänkte jag.. men efter någon minut bara så ringde det igen, det var akut. Jag fick reda på att pappas liv hängde på några få minuter, han hade fått en massiv hjärnblödning, ett pulsåderbråck hade brustit i hjärnan.  Han kunde nu inte prata ordentligt, han var förlamad på högersidan och visste inte vart han var. Men ambulansen kom efter cirka 5-10 minuter, så han var iväg väldigt fort! Jag och mamma åkte direkt till akuten dit han skulle åka först där dom skulle överväga om det är någon idé att köra honom till sahlgrenska eller om hoppet redan var helt borta. Jag satt i bilen, påväg mot akuten, jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till, det kändes mest som att jag bara ville krypa ur mitt skinn och försvinna tills allt var över. Jag fattade inget, detta kan inte hända min pappa?! Jo tydligen kunde det. Väl inne på akuten fick vi se honom, närmsta anhöriga, han låg just nu nedsövd, i respirator och massor med läkare sprang runt som vilda höns, jag tyckte inte dom hade någon koll alls på vad dom gjorde, men det kanske bara var jag som kände så just då.
 
Den känslan, när man står över sin egna pappa, kollar på honom och man har inget man kan göra, inget i min makt skulle kunna hjälpa han nu. Vad jag än gjorde, skulle det inte bli bättre. Man känner en slakts maktlöshet, det går inte att beskriva den känslan, den är jättejobbig, och det går inte att få bort den.
 
Iallafall, dom hade nu beslutat att han skulle köras till Sahlgrenska för akut operation, givetvis var det för dåligt väder för helikoptern att flyga, så det fick bli ambulans, då dök nästa senario upp i mitt huvud.. det är mitt inatten, mycket älgar, det är mörkt.. lite småhalt.. kommer dom krocka? köra av vägen? vad är nästa djävulsting som kommer att hända?
 
Väl på Sahlgrenska fick han opereras direkt och vi satt i väntrummet, vi vänta.. och vi vänta och vänta och vänta.. och det kändes som att det aldrig skulle ta slut, nu känner man sig helt noll. Det var totalt blackout i huvudet, jag hade ingen aning om vad som händer, vad jag gör, hur jag gör allt.. det stod still, svart.
 
Knack knack... Neurokirurgen kom in... han hade inget leende på läpparna, men han var inte heller besviken. Han började babbla massa saker, minns inget av vad han sa, bara att: "Operationen gick bra, tekniskt sett gick det 100% bra"... nu trodde jag att man kunde pusta ut.. men se det kunde man inte göra! Nu är det minsann intensiven ett tag..
 
Idag är han på ett hem där han håller på med rehab, kallad neurorehab, han har börjat ta sina första kliv, och det måste jag ju berätta också.. vilken UNDERBAR känsla.
 
 
Pappa hade legat på sjukhuset för rehab i cirka 4 veckor, han var förlamad på högersidan, och hans tal var väldigt sluddrigt. jag hade haft så stora hopp, drömmar om att han skulle gå, bara att han skulle röra lite på högerbenet eller armen vad som helst, ett litet ryck bara... en helt "Vanlig" dag åkte jag till pappa och hälsade på honom på sjukhuset.. vi satt och pratade och kollade på TV, vi kommunicerar ganska väl ändå för att han inte kan uttrycka sig ordentligt.. helt jäkla plötsligt, från ingenstans, så börjar han vicka fram och tillbaka på högerbenet? Jag kände mig yr, trodde jag skulle svimma, och var hundra på att jag hade sett i syne, jag som precis hade börjat ge upp hoppet om att han kommer kunna få tillbaka sin rörelse?.. herregud säger jag bara, jag sprang ut till sköterskorna och sa att "pappa kan röra på benet, har ni sett det?!?!?!?!?!" As glad som jag var sprang jag in till pappa igen och vi övade, jag tror han var lika förvånad som jag, för han va också jätteglad.
 
Idag kan han faktiskt gå!! Han går lite som en äldre gubbe, men just nu är det bara för hans muskler har mer eller mindre förtvinat. Men TA MIG FAN HAN GÅR!!! Han har återuppstått från de döda, och han går med knappt någon hjälp.. det säger mig en sak.. GE ALDRIG UPP!!! ALDRIG!

Då är vi igång!

Kategori: INFORMATION!

Jag har sökt lite på internet och har inte hittat någon direkt allmän blogg eller sida där man får dela med sig av sin historia om som sagt, någon anhörig till dig som haft en stroke eller om du själv haft en stroke!
 
För att få eran historia med är det enda ni behöver göra och maila mig historian, skriv följande!
 
Ärende: StrokeHistoria
Meddleande: ... din historia.
 
Till "Johnnygustavsson@hotmail.com"
Ni finner mig även på facebook om ni vill kontakta mig där istället och dela med er av historian eller prata.

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: INFORMATION!

Mitt första inlägg.